Andrej Makine - rysk författare i Paris

PARIS (SvD) Att träffa den ryske författaren Andrei Makine är som att ta plats med honom i den där båten på Seine han beskriver i ”Det franska testamentet”, båten som i början av detta sekel eller kanske slutet av det förra transporterar en fransk president och en besökande rysk tsar med följen genom ett översvämmat Paris. Med Andrei Makine svämmar allting över, hans svar, mina följdfrågor, våra respektive associationer. En ”rak”, tydlig intervju med honom vore en omöjlighet, och dessutom ganska ointressant. Charmen med denna Parisbosatte ryske författare är att den verklighet, de intryck och de tankar som passerar genom honom integreras i storslagna berättelser, där det i slutänden är likgiltigt om uppgifterna är sociologiskt rimliga eller historiskt exakta.

Man ser också framför sig den alltmer utmärglade konstnären, som till varje pris vill få en roman publicerad på franska, Frihetens och Kulturens språk, som knackar dörr hos Parisförlagen och ödmjukt överlämnar ett handskrivet manus men ständigt möts av ointresse. Makine till och med hittar på en ”översättare” från det ryska ”originalet” (som inte finns eftersom han skrivit direkt på franska), bedyrar att om det finns språkfel ska han minsann korrigera sin vän översättaren. I flera år samlar Makine på sig refuseringsbrev. Fördelen med dem är att han kan använda baksidan som manuspapper. Han lyckas dock få ut tre romaner, som ignoreras av kritiken och i bokhandeln placeras undanskymt på hyllan ”Littérature Russe”.

Men så, en dag, förbyts denna exilens förnedring i ära och berömmelse. ”Le testament francais” antas av Mercure de France, ett förlag med anor, som för cirka hundra år sedan upplät sina tryckpressar åt en annan utsatt berättare på resa, August Strindberg, och hans märkliga text ”Inferno”, även den skriven i original på franska. Andrei Makines franska testamente får lysande kritik och blir, som nämnts, prisbelönt. Så är den också en kärleksförklaring till det svunna Frankrike från la Belle Epoque, skildrat via Andreis mormor Charlotte, fransyskan från Neuilly, som hamnar i Ryssland efter första revolutionen och som med dubbel nationell tillhörighet kommer att omfatta 1900-talets krig och politiska absurditeter.

Andrei Makine älskar mormor Charlottes Frankrike: Litteraturens eget hemland, ”ett land utformat av ord” vars floder porlar fram som strofer och vars kvinnor gråter i alexandriner. Där vill han ta plats och i Paris har han, typiskt nog, bosatt sig på Montmartre (när han väl fick ett hem), nära Place des Abbesses, som på ett förtjusande sätt fortfarande är ”gammaldags”. Vi möts där på café Le Métro, intill en av Paris vackraste metronedgångar med snirklande järnsmide i jugendstil signerat mästaren Guimard. Jag undrar inledningsvis om Andrei Makine egentligen känner sig i ”exil”, har han inte snarare kommit ”hem” till sitt Frankrike? Han svarar att det i första hand beror på hur man definierar ordet exil:

-- En fransk filosof har skrivit att vi i grunden alla befinner oss i exil här på jorden. Vår själ har fallit ner från himlen. Vår förgängliga kropp, vårt kött har hamnat här en tid. Det specifika för mig är att denna exil har konkretiserats geografiskt, språkligt, kulturellt. Det kommer alltid att finnas saker som skiljer mig från fransmännen, som jag aldrig på djupet kommer att förstå. Det finns små egenheter hos dem som undflyr mig, men det är bara bra, för det känns nytt för mig och jag får lust att utforska dessa små skillnader. Ibland tror jag att jag kan mer om fransmännen eller vet mer om Paris än parisarna själva. Men det är mycket man förstår, intellektuellt, som man ändå inte alls upplever som fransmännen, det finns en gräns mellan oss. Rent generellt tror jag att exilen är ett mer psykiskt, andligt tillstånd.

Andrei Makine antog en extra utmaning genom att skriva på franska. I Ryssland hade han bara skrivit poesi för byrålådan på sitt modersmål, och han hävdar bestämt att han aldrig själv skulle kunna översätta sina romaner till ryska: det skulle bli platt och fattigt, säger han. Den franske författaren André Brincourt har i höst givit ut en hyllningsbok till alla dessa författare av utländskt ursprung som berikar den franska litteraturen, ”Langue francaise, terre d’accueil” (Franska språket, ett mottagarland). Det är en imponerande skara, med namn som Beckett och Ionesco, Julien Green, Jorge Semprun, Milan Kundera, Hector Bianciotti och Tahar Ben Jelloun. Om Andrei Makine skriver Brincourt att han tycks ha funnit och bevarat sin ryska själ genom den franska esprin. Han har inte skurit av sina ryska rötter utan snarare transplanterat in sin kultur i franskan. Vad säger då Makine själv, varför blev det viktigt att ta plats i det franska språket?

- Franskan är ett språk som gjort för skriften. För mig är det dessutom ett jungfruligt språk i den bemärkelsen att allt som omger mig på franska saknar mentala konnotationer från min barndom. Alla vardagens föremål och fenomen benämndes på ryska när jag var liten, det var ett språk vi använde för allt materiellt. Därför ger franskan mig i dag ett slags naivitet och frihet i observationen och skildringen av verkligheten.

- Fällorna för en författare är dessa laddningar som kan bli för personliga och känslomässiga. Han använder ord som han tror att alla förstår. Men inte alls! Läsarna har ju inte upplevt hans barndom och uppväxt. Begåvningen hos en författare är att kunna beskriva sin barndom och ungdoms förälskelser så att han slår an en sträng som börjar vibrera i själen även hos den läsare som haft helt andra upplevelser. Men ofta hamnar man fel i sitt modersmål. Man beskriver barndomshemmet, snön, och tror att alla förstår – men det är inte alls säkert, för det kan vara en utomordentligt subjektiv upplevelse. Franskan, som för mig är ett orört språk, ger mig därför en mer objektiv ton, jag tror den blir mer universell.

Andrei Makine menar också att hans ryska verklighet redan är så väl beskriven, han tycker sig se den genom Pusjkin och anser sig heller inte ha något att tillägga till Tolstojs skildringar av den ryska vintern. Det är fascinerande att lyssna på honom. Andrei Makine är dock bara 40 år, ett år yngre än Björn Borg, två år yngre än Stig Larsson, men alla hans referenser kommer från en annan tid. Han blir glödande intensiv när han minns sina tonåringsfantasier omkring Maupassant:

- Ta Maupassant! Bara ordet Maupassant väckte i mig synonymer som kvinnor, kärlek som kan köpas för pengar, prostitution, sex, pornografi, erotomani! Jag var alldeles fascinerad av ”Maupassant”, trodde det var verkligt ”hård” litteratur. Senare upptäckte jag ju att den var ganska oskyldig.

Förutom Maupassant har Andrei Makine både Balzac och inte minst Proust som självklara litterära förebilder. Men det är också så att han i hög grad lever i deras Frankrike. Blir då inte dagens franska verklighet ofta en främmande värld för honom?

- Nej, jag tror jag lever i det gamla Frankrike, det är fullt möjligt. För det första, vad är ”dagens Frankrike”? Här finns just nu fyra generationer samtidigt, som upplever landet på helt olika sätt. De lever alla i olika Frankrike.

Och så berättar han om sina resor till franska småstäder, där han alltid ger sig ut på promenad vid femtiden på morgonen:

- Det är en underbar njutning, det är inga bilar i rörelse, som annars förstör allt i städerna i dag. Det är stilla och jag säger mig att ungefär så här måste det ha varit för hundra år sedan. Samma sten i husen, samma fönster, samma lilla rådhus, samma kyrka. När jag upplever detta befinner jag mig redan någon annanstans…

Andrei Makine lever under alla omständigheter i en värld som inte nödvändigtvis är knuten till det konkreta rum han i nuet befinner sig i. Det är som om han betraktar verkligheten genom ett tidsfilter:

- Jag tror att vi alla inombords bär på något outgrundligt. I nuet är vi inte medvetna om vad vi verkligen upplever. Man tror att man lever ett faktiskt liv, ”i verkligheten” – men det är en absurd chimär. ”Det verkliga livet” existerar inte. Vi kan vara uppfyllda i nuet av rädsla, ångest, små idiotiska dumheter – men två dagar senare är allt redan borta, undanröjt. Jag tror att det ”verkliga livet” börjar först ett år senare, när man har återkommit till samma årstid i ett cykliskt förlopp. I november nästa år råder kanske ett annat ljus, som inte suddar ut, utan snarare förtydligar ansikten och ord som jag upplevde här och nu.

Andrei Makine försvarar gärna sitt romantiska, ibland naiva språk. Han avskyr cynism, vulgaritet och den ”fulhetens estetik” som han tycker alltför mycket har präglat den moderna konsten. Han gjorde redan i tonåren ett medvetet, personligt språkval. Han tog avstånd från det han upplevde som en vulgär, aggressiv jargong hos kamraterna.

- Ja, jag ålade mig själv att uppnå vissa mål utan att avända mig av denna aggressivitet. Jag fick betala ett högt pris, för när man inte talar som alla andra unga blir man bortstött – men jag tror jag lyckades uppnå det jag ville.

Förmodligen hade han redan då lärt sig av mormor Charlottes överlevnadsstrategi, den som gjorde att hon till synes intakt kunde gå igenom ett omtumlande liv: det tycks handla om att förvalta en inre reserv av fragment med angenäma stunder, berättelser och upplevelser ur det förflutna, som plötsligt dyker upp och ger ny färg åt tillvaron.

- Jag kallar det för ögonblick, och det är inte bara tidsbundna skeden utan snarare stunder av samklang, en vind som passerar, en doft, en blick, då det plötsligt uppstår ett slags harmoni. Det är just dessa harmonier som kan väcka något dolt i oss, få oss att inträda i ett annat universum ur vårt förflutna. Proust liknade det vid kärl, som man kan öppna locken på och känna olika dofter. Vissa återupprättar en hel värld inombords.

Publicerad i SvD december 1997