teaterkritik - kulturproduktion

Armani – modekonstnären utsökt iscensatt av Robert Wilson

Egentligen hade jag svårt att föreställa mig hur Giorgio Armanis färgneutrala modeminimalism skulle kunna engagera i en hel, separat utställning. Men det var en grov felbedömning. Armaniutställningen på Royal Academy är något av det mest inspirerande man kan se i London denna vinter.

Just därför att den nu 69-årige modeskaparen från Milano alltid har uttryckt sig lågmält och subtilt, blir skönheten i hans skapelser desto mer genomträngande och påtaglig. Armani, som egentligen ville bli läkare, slog igenom som en revolutionär modeskapare på 70-talet. Han formade linjer som motsvarade de nya mans- och kvinnorollerna i västvärlden. Männens kavajer ”dekonstruerades”, dvs deras uniformliknande, fasta struktur upplöstes, till förmån för mjukare axlar, ledigare tygfall och lägre knäppning. För kvinnor i karriären utformade Armani utpräglat feminina kostymer, som med perfekt tillskärning följde bröstens buktningar och drogs in i midjan för att sedan bekräfta höfter och bak i en mjuk, värdig kvinnlighet.

Utställningen på Royal Academy, utsökt iscensatt av teatermannen Robert Wilson, visar närmare 500 Armanikreationer från 80-talet fram till i dag. Den tar avstamp i hans kostymer i ”greige”: den färgton av grå-beige man främst kommit att förknippa med Armani. Men raskt öppnar sig salarna mot överraskande färger och former. Wilson skapar luftiga rumsligheter av ljusstrålar i vackert arrangerade fiberoptiska trådar. Han överrumplar besökaren med mängder av provdockor i varje sal, som tycks mingla och komma nära inpå en. Man rör sig i en angenäm värld av lediga, kroppsnära kläder, ofta detaljrikt utstyrda med broderier men alltid med den enkla grundskärningen.

Betecknande för Armanis modekonst är dels de androgyna dragen, dels överföringen av andra kulturers typiska element. Jag minns hur Frankrikes kulturminister Jack Lang på 80-talet väckte skandal när han i sin drive för mode som konst framträdde i nationalförsamlingen iförd en Armanikavaj, utformad som kinesisk Mao-skjorta. Här återfinns den kavajen, i olika tyger och variationer både för män och kvinnor, liksom orientaliskt inspirerade kaftanmodeller och kantigt skurna samurajdräkter. Armani övertar grundformer men stöper dem sedan i sina specifika snitt. Hans kläder är inte könsspecifika annat än i följsamheten med mannens respektive kvinnans kroppslinjer. Han leker också med traditionella klichéer, t ex i en aftondräkt för kvinnor vars urringning är sydd som en hängande oknuten svart fluga.

Färgmässigt finner man paralleller i Giorgio Morandis dova stillebensmåleri, som Armani själv älskar, men även i de monokroma skiftningarna hos Rothko. Utställningen på Royal Academy (tidigare visad på Guggenheim i New York och Bilbao) integrerar Armanis mode i en modern estetik, där gränslinjerna mellan serietillverkade kläder och unika konstverk blir allt svårare, och egentligen ointressanta, att definiera.

GIORGIO ARMANI – a Retrospective / Royal Academy, London T o m 15/2 2004

Publicerad Kvällsposten december 2003

Läs mer om Robert Wilson:

  • Robert Wilson – en banbrytande scenkonstnär >>>
  • Einstein on the Beach – opera av Robert Wilson, Philip Glass & Lucinda Childs >>>
  • Teaterns nollpunkter – om regissörerna Peter Brook och Robert Wilson >>>
  • Robert Wilson sätter upp Wagners Ringcykel i Paris: Rhenguldet & Valkyrien >>>