Lilith Performance Studio – Katalog 2007-2009 (2010)

Lilith Performance Studios Katalog 2007-2009 (2010)

Theresa Benér kapitelförfattare: Lilith Performance Studio och internationell scenkonst.

Läs hela texten här:

Lilith Performance Studio och internationell scenkonst

Performancekonsten erbjuder det som många moderna människor söker i sina kulturupplevelser – en kombination av rumslig installation, bildkonst, teater, fiktion och verklighet. Ett performanceverk upprättar en demokratisk mötesplats, där man på egna villkor kan komma och gå för att ta del av en poetiserad och mångdimensionell utsaga om vår existens. Men när de konstnärliga ledarna för dåvarande Teater Lilith, Elin Lundgren och Petter Pettersson, 2007 startade en performancestudio i Malmö hamnade de i ett kulturbyråkratiskt mellanrum. Svenska anslagsgivare visade osäkerhet inför denna konstgenre, som inte riktigt passade in i etablerade stödområden. Skulle performance sortera under teater, dans, bildkonst eller rentav musik? Elin Lundgren och Petter Pettersson var kloka nog att inte försöka ursäkta eller genreanpassa sin verksamhet. Kulturhandläggarna fick helt enkelt lära sig att performance var och är en autonom konstart. Inte ens särskilt ny eller avantgardistisk, för världen har levt med performance i över 50 år.

Performance tog fart ordentligt under 1960-och 70-talen och kan ses som en levande installationskonst, där konstnären iscensätter sig själv i en fiktion av bild, ord och ljud. Verken integrerar förvisso element från teater, dans, litteratur, musik och bildkonst och genren har i hög grad vuxit fram i kretsar av regissörer, koreografer, bildkonstnärer och kompositörer.

Men i dag är det snarare de klassiska konsterna på olika sätt lånar element från performance. Detta gäller särskilt inom teatern, där framträdande auteurer artikulerar mångtydiga uppsättningar utifrån en scenisk grammatik. Romeo Castellucci, Robert Wilson, Heiner Goebbels, Joël Pommerat, Jan Lauwers, Jan Fabre och grupper som Complicite, Hotel ProForma, Théâtre du Radeau eller Forced Entertainment är exempel på internationellt uppmärksammade teaterinnovatörer vars verk har många beröringar med performance. Den hyllade performancekonstnären Marina Abramovic är lika respekterad i scenkonst- som i bildkonstsammanhang.

De ovan nämnda scenauteurerna hör hemma i den europeiska teaterkonst som sedan 70-talet fått sin viktigaste förnyelse i en postdramatisk estetik. Det är scenkonst utan linjära, dramatiska intriger där aktörerna heller inte komponerar psykologiska karaktärer. Denna typ av teater skapas genom scenisk handling i nuet, där ord används som performativa element i samspel med scenerier, scenografi, ljus och ljud. Internationaliseringen av teatern, med en utbredd festivalkultur för scenkonst, har spelat in i nedtoningen av textdominerade uppsättningar och ett framhävande av gestaltning i bild och ljud. På 2000-talet har dessutom involveringen av publik i interaktiva, platsspecifika verk blivit allt vanligare. Grupper som tyska Rimini Protokoll, dansk-tyska Signa eller den spanska Teatro de los Sentidos bygger på åskådarens aktiviteter i relation till rollspelande aktörer.

I och med detta har gränslinjen mellan scenkonst och performance blivit diffus, och flera av de verk vi kunnat se på Lilith Performance Studio de gångna åren kunde lika gärna ha skapats till teaterfestivaler.

Jonathan Meeses performance Dr Metabolismys for president is born (2008) var en ursinnig, politisk teatershow där Meese gisslade den moderna demokratins urvattning och förespråkade en konstens diktatur. Jonathan Meese är i sig en konstnärlig pendelresenär mellan teatrar och gallerier. Han har i flera år gjort scenografi till regissören Frank Castorfs upproriska totalteaterverk på Volksbühne. Meeses verk ger en bild av vårt samhälles vansinne, där vi konsumerar kultur, idéer, varor och känslor med samma frenesi som vi skapar dem. Det desperata, bullriga kaos han åstadkom på Lilith Performance Studio hade tydligt samband med de visuella eruptioner han brukar skapa i Castorfs uppsättningar.

Egentligen låg Jonathan Meeses performance tematiskt nära kinesiska Yingmei Duans lågmälda, subtila installation (2008). I ett monumentalt landskap av sopor gick hon runt naken, med slutna ögon, som en skör, övergiven rest i konsumtionssamhällets öde land. I de trånga gångarna, mellan kasserade maskiner, emballage, tidningar och mobiltelefoner, kom man nära denna kvinna, vars anonyma, stumma närvaro blev märkligt uppfordrande. Hon var som en modern variant på Becketts halvt begravda kvinna i Lyckliga dagar eller de gamla som satts i soptunnor i Slutspel. Vad är kvar av människan när vi har nyttjat och uttömt jordens alla resurser?

Samuel Beckett (1906-89) experimenterade på ett radikalt sätt med en performanceestetik på teatern. I korta stycken, som Not I, Come and Go, Quad eller Breath, utformade han precisa partitur där ord, gester, rytm och scenerier formades till plastiska sceninstallationer. Leif Holmstrands kulturkritiska utforskningar av ordens och språkets identitetsskapande kraft i teatrala visuella rum har naturligt släktskap med Becketts verk. Men det fanns även i Mathias Kristerssons vanitasinstallation I brist på alternativ sken solen på ingenting nytt (2009). Kristersson satt orörlig bland ett tusental flugor, omgiven av civilisationens tomma bokhyllor, där endast fragment och oavslutade meningar fanns kvar. Här fanns hälsningar till Beckett, i den paradoxala krocken mellan kulturens meningslösa utslocknande och människans envisa, skapande närvaro i livet, trots allt.

Det som tydligast skiljer performance från teater är troligen att konstnären iscensätter sig själv i en estetiskt mångtydig situation. Här kan det finnas en ömtålighet, som inbjuder betraktaren att lyhört närma sig figuren. Somliga underblåser en brist på perfektion i uttrycket, gör sig till skyddslösa objekt. Så var det till exempel med Tsuneko Taniuchi (2009), som stod naken i ett isblock inför en grupp mäns penetrerande blickar. Andra gör sin kropp till del av en tydlig bild, som i Melati Suryodarmos meditativa madonnainstallation (2007), där hon satt inlåst i en glasbur med skuttande kaniner. Åter andra erövrar en scen, som nämnde Jonathan Meese, men även Lilibeth Cuenca Rasmussen (2008), i Mis United, en rytmisk modeshow där hon lekte med sina tänkbara identiteter som kvinna.

Det är detta direkta möte mellan performancekonstnär och publik som kanske mer än något annat skapar en friktion och drar in båda parter i en aktiv utforskning av situationen. Där uppnår performance en intensitet i nuet, som teatern i hög grad eftersträvar men inte alltid lyckas etablera, därför att en välgjord iscensättning också kan sluka energi och skapa distans.

Theresa Benér är teaterkritiker och kulturskribent
Copyright 2010

Foto, Melati Suryodarmo, Lilith Performance Studio 2007, Petter Lundgren