Björn Wessman – en målares väg. Prins Eugens Waldemarsudde (2019)

Våren 2019 presenterades en stor retrospektiv över den svenske konstnären Björn Wessmans måleri på konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. I katalogen skriver Karin Sidén bland annat:
"Ett betraktande av Björn Wessmans måleri kan liknas vid upplevelsen av klingande musik. För Björn Wessmans måleri är klangrikt, koloristiskt stämt och utfört med ett inkännande visuell intonation. Hans måleri från senare tid är ofta koloristiskt högt uppdrivet med vibrerande, intensiva färger som talar sitt alldeles eget språk."

Theresa Benér har i utställningskatalogen skrivit en essä med titeln Postdramatiska landskap.

Ur texten:

/.../

Är då Björn Wessman en konstnär på flykt från den dova svenska lagom-naturen? Vill han visa att hans penslar minsann har doppats i färger från en rikare, roligare, större värld? Att han kan utmana vårt bleka nordiska vemod med ett gestaltande ljus som rotar runt i stillheten?

Nej, jag tror inte att Björn Wessman söker vår uppmärksamhet utifrån någon sorts spektakulär eskapism. Tvärtom vill jag påstå att hans komposition av detta skogskärr, liksom alla hans grundmotiv, bottnar i en gränsbefriad kärlek till just den platsen. Vid duken förstärker han dess närvaro, i kropp och röst. Han iscensätter den till ett flerdimensionellt skådespel som vi har svårt att värja oss inför.

Det finns en stark nukänsla i Björn Wessmans natur- och landskapsmåleri, ett direkt och frigjort tilltal som får bärighet av hans genomtänkta regikoncept. Regi? Ja, med min professionella hemvist i teaterkritik tänker jag mig att begrepp hämtade från scenkonsten kanske kan vägleda oss tillsammans in i ett lite annorlunda möte med de wessmanska iscensättningarna.

Låt mig därför göra ett försök att betrakta Björn Wessmans välregisserade måleri som det man kallar postdramatisk teater.

/.../

I ett landskap från lappländska Nikkaluokta tecknas fonden av en duvblå bergskropp mot en blek himmel som går i ett med de vita skiftningarna av en sjö. Scenen får djupperspektiv genom flera tvärgående rum, sinsemellan avgränsade av snirklande små vattendrag i turkos, vitt och gult. Det mest dominanta partiet av marken är intensivt orange. Och längst fram vid scenkanten, så nära att vi åskådare kan ta på dem, finns ett mustigt fält av sprakande sydfranska blommor och buskar. Det riktigt surrar av ivrigt arbetande cikador i förgrunden, alltmedan de små forsarnas vatten porlar som skrattande, lekande barn in i bilden, genom en medelhavsvarm, fauvistisk terräng, för att så småningom nå ut i den svalare, djupa sjön, där de blir till oansenliga krusningar i abstrakt lyriska, nordiska vidder.

Björn Wessman iscensätter här ett jublande stycke Norrland som en teaterkonsert mellan Vincent van Gogh, fauvisten Maurice de Vlaminck, Ivan Aguéli och kanske en ”yngling” som skotske Peter Doig. Denna otillräckliga namndroppning ska inte förstås som ett ifrågasättande av Björn Wessmans unika regissörsblick. Tvärtom belyser den hans processinriktade, medvetna sätt att sammanföra och bryta olika föreställningsvärldar mot varandra i ett samlat verk. Precis som i en teateruppsättning är målaren här en regissör/auteur som i lyhörd process med sitt konstnärliga team viktar de olika uttrycken, klangerna och rumsligheterna i en idé om helheten. De nämnda konstnärernas tolkningar av motiv från platser som Björn Wessman själv är väl förtrogen med har troligen assimilerats med hans egna minnen och förstärker hans sinnesupplevelser. Men det scenrum vi ser här är förstås format helt ur hans eget inre.

/.../

Läs hela essän av Theresa Benér, liksom texter av Olle Granath, Björn Wessman och Karin Sidén, i utställningskatalogen >>>

Läs mer om Björn Wessman >>>

Foto, Ravin, Björn Wessman